.

Gud, jag kan inte förstå vart tiden har tagit vägen.. I Augusti var jag och mamma på EF-kontoret för att gå på en intervju. Då var vi lite osäkra på vad jag egentligen skulle ge mig in på. Många frågor flög runt men den sista November var det bestämt. Jag, lilla fega Sofia skulle minsann ut på nya äventyr. Veckorna gick och många möten och telefonsamtal till EF blev det. Hela April gick jag och bet på naglarna för att jag inte visste vart jag skulle. Allt jag visste var att det var USA jag skulle till.. hah alltid något iallafall..
Men den 11 Maj ringde en tjej från EF och berätta att de har hittat en familj som har valt mig. Lycka.
Efter dess har allt bara eskalerat.. skype och vanliga samtal har andvänts flitigt. Men även ett par paket har fått flyga över Atlanten. Jag har till och med hunnit med två avskedsfester och nu sitter jag här, i mitt rum, den 11 Juli... och har mer eller mindre precis förstått att JAG ska åka. Heh.. man kan kalla mig seg men nu har alla bitar fallit på plats. Och allt jag har att säga är, fyfan vad jag är glad att jag dels fick och för att jag fann någon konstig vilja och mod inom mig att faktiskt våga. Så nu Fia, nu börjar vi packa.